PROLOG
– ÅR 1009, AZUREAS TREDJE TIDSÅLDER –
Miranda Revahn flydde för sitt liv. Dödens närvaro kändes som en iskall andedräkt i nacken. Den växte sig starkare för varje ögonblick som passerade.
Månen såg ut som en frusen, blå pärla på natthimlen. Trots att hösten precis hade anlänt till öriket Kangmar var regnet som föll över huvudstaden Stormhamn isande kallt. Det smattrade mot gatan likt tusentals ilskna bin instängda i en enorm glasburk. En svärm med fladdermöss skrek gällt och flydde från sitt gömställe bland lövverket på ett knotigt träd när Miranda sprang genom den öde kyrkogården.
Då och då kastade hon en blick över axeln, men allt hon såg var den mörka siluetten av tempelbyggnaden som sträckte sig upp mot den silverskimrande natthimlen, gravstenarna som omringade henne och de förvridna träden som tornade upp sig här och var. Vid ett par tillfällen tyckte hon sig dock uppfatta en dunkel skepnad som förföljde henne bland skuggorna.
Hjärtat bultade plågsamt hårt i Mirandas bröst när hon en liten stund senare nådde fram till ena änden av kyrkogården. Hon slet tag i murgrönan som växte på den höga muren som kringgärdade griftegården och klättrade febrilt uppför den. Sedan hoppade hon ned på andra sidan, sprang tvärs över gatan och vidare in i en smal gränd mellan två fallfärdiga byggnader.
Fyllon, knarkare och hemlösa människor låg hopkurade mot väggarna mellan högar med avskräde i lönlösa försök att undkomma vätan och den iskalla vinden. Gatstenarna var glashala. När Miranda nådde grändens ände halkade hon till och föll omkull. Men hon reagerade knappt på smärtan, utan tvingade sig på benen igen. Allt hon kunde tänka på var att sätta ena foten framför den andra och hålla sig i rörelse.
Om hon stannade skulle hon dö.
Problemet var att Miranda inte visste vart hon var på väg, bara att hon måste skaka av sig sin förföljare. Men hur långt hon än sprang skulle hon inte känna sig helt säker förrän hon hade barrikaderat sig inne på sitt rum i stadsvaktens högkvarter, gömd bakom solida stenväggar och hundratals svärd tillhörande Stormhamns övriga vaktsoldater. Trots att hon bott i staden i hela sitt liv var det som om hon sprang runt i en enorm labyrint, där myllret av gränder var näst intill omöjliga att hålla reda på.
En bit in i gränden kastade Miranda en blick över axeln och spärrade upp ögonen. Hon hade skymtat en svart skepnad som rört sig över ett hustak på andra sidan gatan. Hon kunde inte avgöra om den sprang eller flög fram, bara att den rörde sig med omänsklig hastighet och att den var henne hack i häl.
Jakten var långt ifrån över.
