Ryktena om demonen som härjade i Stormhamn om nätterna hade nått även Gamarnas öron. Trots att de flesta, inklusive Kungsgamen, avfärdade hela spektaklet som påhittad dårskap var Dylak själv inte så säker. Han hade alltid varit tämligen vidskeplig av sig, ända sedan barndomen. Hans far hade ofta berättat spökhistorier och sagor om odjur och omänskliga varelser kring elden efter mörkrets inbrott. Berättelserna hade etsat sig fast i Dylaks hjärna. Vägrade släppa taget trots alla år som passerat.
Dessutom var han säker på att det fanns bestar där ute i den stora vida världen som inte tillhörde människosläktet. Han hade sett enorma sjöodjur som lurat under ytan ute i Gudarnas hav med egna ögon. Han hade aldrig känt sig så pass liten som när han stått ombord på något fartygsdäck och stirrat ned i djupet på någon enorm siluett som gled fram genom vattnet. Minnet av de mötena sände fortfarande iskalla kårar utmed hans ryggrad.
Men demoner? tänkte han. Det är omöjligt. De är fast nere i underjorden, bundna till ärkedemonen Karadhor. Så länge Han som bringar natten är fången där kan de aldrig återvända till Azurea. Han svalde hårt. Men vad är det då som…?
Dylak ryckte till när ännu ett lågt släpande ljud skar genom tystnaden. Den här gången närmare. Han slet svärdet ur skidan och höjde klingan framför sig. Spottade pipan ur munnen och drog en darrande hand över ansiktet för att torka bort vätan ur ögonen. Men han kunde fortfarande inte se källan till ljudet.
Var det en katt eller råtta som ilade runt på jakt efter föda? Var det någon hemlös människa som pressade sig upp mot en husvägg för att försöka gömma sig? En grupp gatubarn som smög sig på honom med dragna knivar? Eller var det en morrande demon på jakt efter Dylaks själ?
”Vem… Vem där?” Rösten svek honom nästan. ”Kom fram!” Han snurrade runt, svepte svärdet framför sig som för att penetrera slöjan av mörker som dolde den smygande varelsen. ”Visa dig! Var är du?”
”Här.”
Rösten var knappt högre än en viskning, en svag bris i en rasande höststorm, men den fick nästan Dylaks hjärta att explodera i bröstet. De euforiska känslorna opiumet hade skänkt honom förvandlades snabbt till en känsla av dysfori.
Han tvärstannade när han fann sig stående öga mot öga med en gestalt klädd i svart. Den hade uppenbarat sig ur tomma intet, som materialiserad ur regnet. Innan Dylak hann göra något annat än att häpet dra efter andan slog figuren ut med en hand som höll i ett batongliknande föremål. Smärtan exploderade i Dylaks svärdsarm. Vapnet gled honom ur händerna och föll skramlande till marken. Men han hörde det knappt eftersom plågan brusade i öronen. Trots effekterna av opiumet kändes det som om armen var bruten. Panikslaget backade han undan. Han hade inte ens en tanke på att skrika eftersom värken höll på att kväva honom. Sedan kastade sig varelsen framåt och slog honom till marken.
Kollisionen mellan Dylak och gatstenen var så hård att den slog luften ur hans lungor. Allt han kunde göra var att flämtande dra efter andan medan hans angripare satte sig över honom och pressade fast hans armar mot gatan med hjälp av knäna. Dylak kände sig som en fluga fångad i en spindels nät, uppspänd och redo att bli slukad. Luften fyllde hans lungor i korta, plågsamma stötar. Han tvingades pressa fram orden ur strupen eftersom den värkande armen fick honom att vilja skrika högt.
”Vem…” Han pressade ihop ögonen, försökte kämpa sig genom plågan. ”Vad är du?”
Innerst inne visste Dylak redan vad varelsen var för något.
Vid underjorden… Den är verklig.
