.jpg)
Canis avaktiverade nattkikaren och drog ett djupt andetag. Sedan krossade han fönsterglaset och hoppade ned efter de fallande skärvorna. Han sträckte ut manteln omkring sig för att verka större än vad han egentligen var, samt för att framkalla fruktan inom hans motståndare genom att förvirra dem.
Gangstrarna hann knappt reagera förrän han tog mark mellan dem. Metadräkten absorberade mycket av den hårda sammanstötningen med betonggolvet, så han kunde smidigt rulla över på ena axeln och komma på fötter framför mannen vid namn Marosi. Canis utdelade ett slag i ansiktet på Marosi som sänkte honom fullständigt. Sedan rusade han fram till Baresi i samma ögonblick som mannen sträckte sig efter sin pistol. Han hann aldrig dra den ur hölstret.
Canis grep tag i hans underarm, drog den till sig och bröt den över knäet. Baresi ylade av smärta, men stönade till och sjönk ihop när Canis knäade honom i magen och sedan armbågade honom i bakhuvudet. Barzetti hade backat undan och stod intill den tredje underhuggaren nu. Av hans ansiktsuttryck att döma verkade han inte alls förvånad över att se Canis där.
”Ser man på. Den laglöse lagmannen i egen hög person!” Hans ansikte klövs av ett brett flin. ”Vad förärar mig din närvaro, ulv?”
Den laglöse lagmannen var ett öknamn som polisen gett Canis i början av hans korståg, medan ulven var ett så kallat noanamn som maffiasyndikaten givit honom eftersom Canis lupus betydde varg på latin. Många brottslingar var dessutom vidskepliga och fruktade att kalla Canis vid hans rätta namn av rädsla för att han skulle höra det och ta reda på var brottslingen i fråga befann sig. Canis hade därför närapå blivit ett tabubelagt ord i Stormhavens undre värld.
”Vad är det i behållaren?” grymtade Canis.
”Hrm. Rakt på sak som alltid, eh?” Barzetti sög på cigarren och blåste långsamt ut röken. ”Du vet ju hur mycket jag älskar våra möten, ulv, men den här gången tänker jag inte vara lika tillmötesgående som jag brukar vara. Så allt jag tänker säga är att det är något som kommer att förändra Stormhaven för evigt.”
”Vad är det i behållaren?” Canis tog ett steg framåt.
”Lugn nu”, sade Barzetti. ”Tar du ett steg till beordrar jag min medarbetare här att göra slut på dig en gång för alla. Capish?” Han gestikulerade mot den maskerade figuren bakom sig.
Canis sneglade på gestalten. Den var iklädd ett svart kroppspansar utsmyckat med ett gult, ödleliknande mönster. Masken såg ut som en modifierad gasmask. Han tittade på emblemet på figurens bröst. Det var en salamander omvärvd av lågor.
”Så det är du som är Salamandra”, grymtade han. ”Du är en svår person att finna.”
Ryktet om en ny yrkesmördare som frilansade bland de olika brottsyndikaten hade spridits i Stormhaven i ett par veckors tid. Canis hade sökt efter henne vid flera tillfällen, men hade aldrig lyckats spåra henne eller så hade något annat alltid kommit i vägen. Men nu när han väl hade henne framför sig kunde han sätta stopp för henne en gång för alla.
Salamandra svarade inte. Hon stirrade bara på honom bakom maskens döda, svarta ögon. Barzettis leende blev bredare.
”Vet du varför hon kallar sig Salamandra?”
”Jag har mina föraningar”, grymtade Canis.
”Då antar jag att du inte tänker försöka stoppa mig?” Barzetti lade tillbaka behållaren i portföljen och låste den.
”Vad det än är kommer jag att ta den ifrån dig”, sade Canis. Han tog ytterligare ett steg framåt.
Barzetti suckade teatraliskt.
”Då så, ulven. Det är din begravning.” Han sneglade på Salamandra. ”Förgör honom. Och”, tillade han och nickade mot de döda Mc-förarna, ”bränn deras kroppar när du är färdig. Vi vill ju inte att vår nya affärspartner dras ut i ljuset på grund av två döda hantlangare, inte sant? Själv har jag en beställning att leverera.” Han vände på klacken och klev bort till dörren han kommit från tidigare.
Ett hjärtslag senare slog Salamandra ut armarna mot Canis så snabbt att han knappt hann uppfatta rörelsen. Luften mellan dem tycktes vibrera, och en sekund senare sköt en bländande eldstunga ut ur Salamandras brinnande händer.
