”Bågskyttar, sikta på stegbärarna!” Galdriorn pekade på de framrusande fiendesoldaterna med svärdet. ”Skjut!”
En våg av långskaftade pilar föll över krigarna från Turadez. Nästan varenda pil fann sitt mål. Angriparna stupade i drivor, somliga döda innan de slog i marken. Andra blev krossade av de efterkommande massorna. Men eftersom de var så pass många fanns det alltid nya soldater som kunde föra stegarna vidare. Angriparna nådde snart fram till muren och började att resa stegarna.
”Fäll stegarna!”
Ett par försvarare knuffade ned den första stegen. Fienderna skrek när de föll mot marken. Nichamossoldaterna fällde den andra stegen samtidigt som angripare på den tredje och fjärde stegen tog sig upp på murkrönet. Deras svarta, taggiga rustningar fick dem att se ut som vanskapta skalbaggar.
Smärtfyllda skrik, svordomar och det skramlande ljudet av stål som mötte stål fyllde luften tillsammans med den skarpa, metalliska doften av blod. Försvararna på murkrönet till citadellet ansträngde sig till bristningsgränsen för att slå tillbaka fiendens första anstormning. Det var visserligen inte själva borgen i sig de försvarade, utan den och det som befann sig där inne.
En iskall fruktan spred sig inom Galdriorn när tre höga hornstötar ljöd nedifrån staden.
Ännu en svärm av Dar’Kesher, demoner och troll vällde in på gatan nedanför muren. Men det som skrämde Ayumästaren var den jättelike gestalten som vandrade bland soldaterna. Han som utstrålade en aura av brinnande hat.
Det var underjordens herre i egen hög person. Ärkedemonen Karadhor. Hans rustning och hjälm var svarta likt en stjärnlös natthimmel och han bar en mantel av skuggor. Svärdet som hängde vid hans bälte kallades Dar’Minathil, Månklingan. Det var ett av två svärd som skapats för att användas som kärl åt den mäktiga artefakten som förvarades i Nichamoscitadellet. Den som Galdriorn svurit att försvara med sitt liv.
Karadhors blotta närvaro fick försvararna att stanna upp, att stirra skräckslaget medan angriparna började slåss med förnyade krafter. Men åsynen av ärkedemonen fick Galdriorn att slita sig ur sin förlamning.
”Bågskyttar, rikta skotten mot den Mörke! Skjut fritt!”
Ett dussintal skyttar lydde ordern, men Karadhor lyfte lojt en hand och nyttjade Talorn till att stanna pilarna i luften.
Ett hjärtslag senare föll de skramlande till marken. Sedan stannade angriparnas attack av.
När Galdriorn såg sig omkring insåg han att det enbart fanns försvarare kvar på murkrönet. Svaret uppenbarade sig när en grupp Dar’Kesher sträckte ut händerna framför sig och kastade iväg svarta sprakande klot av Talornenergier mot muren. Den skakade så pass våldsamt att flera krigare föll ned från krönet och spetsades på fiendespjut.
Det var då Galdriorn insåg att slaget var förlorat.
